Vi hade förbokat cyklar redan innan vi åkte ner till Fuerteventura. De stod och väntade på oss samma eftermiddag som vi kom fram och vi kunde ha dem till sista dagen. Erik hade egentligen önskat sig en helt normal semester som vanliga familjer åker på. Då ska man inte behöva ta några sprutor eller dricka ”unkapunka” (Dukoral) eller behöva oroa sig för malaria och andra sjukdomar och så ska man ha tillgång till en pool hela tiden. Jag och Lasse var inte lika övertygade om att det var roligt att ligga under något parasoll vid en pool och valde La Pared där man skulle kunna surfa och cykla bland annat.
Det var nog tur att vi hade bokat cyklar för Erik tyckte om att vara i poolen men visade inget som helst intresse för att ligga i solen eller under ett parasoll och trycka.
Redan första eftermiddagen stack vi ut på vår första lilla rekognoseringstur. Våra mountainbikes var Orbea som kanske hade ett par år på nacken. De var i ok skick med lite slitna däck och Erik kunde få spd-pedaler på sin. Har man en bra cykel hemma är det nog stor risk att man blir besviken om man hyr cykel utomlands. Lasse och jag som har lite enklare och äldre cyklar hemma tyckte inte att hyrcyklarna var så dåliga. Erik var den som märkte större skillnad mot den hemma. Alternativet för oss hade varit att transportera med våra cyklar hemifrån. Men tre stora cykelväskor som kostar ganska mycket och extra transportkostnader gjorde att vi valde bort det alternativet.
Vi upptäckte snabbt att det fanns två huvudalternativ när vi skulle ut och cykla – norr eller söder. Norrut var det mer bergöken och böljande kurviga stigar. Söderut var det sandigare och svårare att ta sig fram. Första turen blev en tur söderut där vi till slut tog oss ner på surfstranden en sväng.
Vi fastnade mest för stigarna norrut och valde ofta en lila vandringsled som var härlig. Hemma är man van vid rötter och stenar i skogen. På Fuerteventura handlar det mer om små branta backar upp och ner med löst grus och sand i, inte helt enkelt alltid.
Cyklarna höll ganska bra för oss vuxna men Erik hann laga två punkor och fick bytt en kedja som gick av under veckan. Det var bara att gå till uthyrningen och byta ut en trasig slang mot en ny att lägga i sadelväskan. När Erik fick kedjebrott var det tur att vi bara var några kilometer hemifrån. Då tog vi oss ut till asfaltsvägen och så kunde han köra springcykel uppför, rulla en del i nedförsbackarna och bli knuffad av pappa i ryggen på de platta partierna.
Vi cyklade en förmiddags- och en eftermiddagstur de flesta dagarna. Någon dag blev det bara en tur och sista dagen valde vi bort cyklarna för surfkurs och sista doppet i poolen. Vi cyklade inte så långt utan hamnade mellan 5-15 km per tur. Ordentligt med vatten behövdes och rejält med solskydd på armar och andra utsatta ställen. Erik valde att cykla i långärmad tröja efter ett par dagar, så fick han bättre skydd mot solen.
Ska man sammanfatta mountainbikemöjligheterna vid La Pared på Fuerteventura så var den bäst åt norr. Det fanns enkla kartor som inte sa så mycket när man väl var ute. Skulle man ta sig längre sträckor fick det bli en hel del grusväg och asfalt. De markeringar som fanns var några korta vandringsleder där den lila var längst och roligast.
