Den 19 november var det dags för Eriks premiär i ett mörkerlopp på mountainbiken. Han tyckte att det var en extra bra idé att köra loppet för då skulle han få prova några av sina kommande julklappar, en lite starkare cykellampa för att kunna se stigen i mörkret, och vintercykelhandskar och skoöverdrag för värmens skull. Inte helt enkelt för föräldrar till en tioåring att hålla julklappar hemliga längre när barnet är med i affären och provar så att det blir rätt storlek.
Vid tre på eftermiddagen var vi uppe i Skatås för att anmäla Erik och låta honom provcykla banan ett varv när det fortfarande var ganska ljust ute.
Jag ville testa om jag kunde få till några bilder på åkarna när de kom farande i mörkret och passade på att hitta en bra placering i en skogsdunge nära starten. Där de skulle passera tre gånger under loppet.
Lasse hjälpte Erik att komma till start. Det var femton barn som kom till start i FP 10-12 klassen som vågade trotsa mörker, höstkyla och blöta och hala stigar.
Efter tre varv på tre km så kom de i mål en efter en.
Alla som kom i mål var mer eller mindre lerprickiga från topp till tå och cyklarna såg ut som de fått en ordentlig skönhetskur med en rejäl lerinpackning.
När Erik trodde att han kom i mål som en av de sista så blev han först ruskigt besviken.
Men efter lite energipåfyllning med en god och varm pastasoppa och lite kaka och chokladbollar till efterrätt så kom humöret snart tillbaks.
När Erik började frysa och vi bestämde att det var dags att bege sig mot bilen för varmt ombyte och hemfärd så fick vi reda på att prisutdelningen just skulle hållas. Självklart ville vi vara kvar och applådera alla på prispallen. Först fick de tre tjejerna i loppet komma fram och få sina hyllningar och priser. När det sedan var killarnas tur visade det sig att det fanns priser till alla.
Oj vad humöret kan ändras snabbt på ett barn. Från en helglad kille som kör ett kul cykellopp till en besviken kille som tycker att han cyklat ”långsamast” i hela världen (vilket inte stämde när han fick höra resultatlistan) till en gladare kille med mat i magen och slutligen en superglad kille som får vara med på prispallen och får åka hem med en helsnygg klubb-t-shirt.
Som förälder måste jag säga att Erik verkligen har hamnat i en cykelklubb som tar väl hand om sina medlemmar. Han blir alltid peppad av både ledare och andra föräldrar. När han var deppig och ledsen efter loppet och vi föräldrar inte riktigt räckte till för att trösta, så kommer en klubbkompis mamma fram och klappar om honom och pratar uppmuntrande och skämmer sedan bort honom med en god chokladboll. Och ledarna i klubben är så sköna att alla får komma med på prispallen och får priser. Erik tyckte känslan av att få stå med på prispallen verkligen lyfte honom. T-shirten som han fick i pris bär han med stolthet och den har suttit på i skolan hela dagen idag.
